Sjukling
Ja, nu skriver jag (Charlotte) i jag form eftersom det här inlägget kommer att handla om mig!
När vi började åka tillbaka mot Labuan Bajo efter sista dyket började jag känna mig lite konstig i kroppen. Jag trodde att det var att min kropp var helt slut då vi 1. inte kunnat sova någonting som vi skrev i förra inlägget och 2. dykt 3 ganska tuffa dyk och 3. varit ute på havet hela dagen. Men framåt kvällen blev det bara värre och natten var hemsk. Den spenderades inne på toaletten med andra ord.
Som tur var tog vi in på vårt absoluta favorithotell sen förra Floresresan. Även om det var surt att inte kunna leka i poolen, sola och bada i havet och framförallt njuta av den UNDERBARA frukostbuffén, var det ett bra ställe att vara sjuk på. Fint och stort rum med skön säng, lugnt och tyst. Det blev lite avkoppling vid poolen och stranden ändå. Så så tillbringade vi sista heldagen.
På morgonen sista dagen så blev jag sämre igen. Jag började blöda näsblod, hade otroligt ont i magen och var uttorkad som ett skrumpet päron. Att dyka är ju uttorkande i sig, och jag hade inte lyckats få någonting alls att stanna i magen. Så fort vi landade på Bali åkte vi till sjukhuset där jag blev inlagd med dropp direkt eftersom jag var så uttorkad. Jag fick massor med olika mediciner och flera prover gjordes. Medicinerna gjorde så jag kunde börja äta och dricka igen och jag blev frestad med allt möjligt fantastiskt. Här kan vi snacka sjukhusmat!!
Ingenting speciellt hittades på proverna men det finns fortfarande risk för att jag har en ond parasit i mig. Så jag måste testa mig igen när jag kommer hem till Sverige, om tre månader ungefär. Vid klockan 9 på kvällen efter 7 timmar med dropp och mediciner blev jag i alla fall utskriven och hemskickad med massor av olika piller som funkar väldigt väl. Allting har stannat kvar! Och med allt menar jag min Isotonic-dricka och mitt vatten, mitt nasi putih (kokt ris) och mina små kalciumkex...
Då kanske några undrar hur sjukhusupplevelsen var på Bali? Vi åkte till det australienska sjukhuset BIMC som ska vara ett av de bästa. Alla pratade engelska, men ibland var det svårt att förstå termerna. Sjukhusrummet jag fick ligga i var mycket mysigare än de svenska, mer som ett vanligt sovrum! Hade en TV med hundratals kanaler, en säng med fjärrkontroll som gick att justera hur mycket som helst. Och jag blev överöst med mat, även om jag inte fick i mig allt.
Doktorerna var kompetenta även om vissa av sköterskorna hade lite dåligt självförtroende. Jag som aldrig någonsin varit stickrädd blev lite orolig när de var så märkbart nervösa när de skulle sticka mig. De satte in droppet på sidan av handleden vilket kändes lite konstigt då det brukar sättas i handryggen eller armvecket. Jag har i alla fall aldrig haft det i handleden och det gjorde ont varje gång jag rörde mig, samtidigt som att det blev stopp i det var och varannan minut.
Hur som helst mådde jag otroligt mycket bättre efteråt. Och så vill jag avsluta med att starkt rekommendera mitt fantastiska försäkringsbolag, GOUDA. De är så otroligt duktiga, snabba och trevliga. Utan dem hade jag inte kunnat få vård så snabbt då BIMC kräver godkännande av sjukrapporter eller betalning på 7 mille för inskrivning. Min försäkring kostade 3000 vilket kändes dyrt då, men den är intjänad flera gånger om nu.
Ett tack till världens bästa Martin också som pysslat om mig så väldigt väl!
En liten bild, den enda från gårdagen, kommer här. Receptionen på sjukhuset hade en fin liten gran :)
